Det finns en sak som jag har funderat på länge som  jag skulle vilja jobba med.

Så nu har jag googlat lite om vad det finns för utbildningar inom detta.

Det finns en hel del och jag brinner verkligen för detta.

Så nu känner jag att jag vill sätta mig in mer i detta.

Många som jag har berättat detta för tycker verkligen att jag ska göra det.

Så jag är ju i valet och kvalet.

Får se hur det blir med det.  

Annars så har denna dag varit helt underbar träffat på fina vänner nere på stan.

Är verkligen glad att jag har er.  

Och ett stort tack till dig gumman  för att du orka lyssna på mig.

Du om nån tror på mig när jag kommer med mina knasiga ider.

Ett stort   till dig.

Puss&kram

Att ha denna hemska sjukdom som verkligen tar över ens liv. För det vet nog vi alla att den gör de till slut.
Alla som kommer i från den gör det så otroligt bra. Önskade att alla gjorde de, men så är det tyvärr inte.

Men har man inte varit i samma sitution så är det svårt att komma in i deras tänkande. För vi tänker helt annorlunda.
Men jag blir så ledsen i mig själv när jag ser människor förstörs sitt liv med denna sjukdom. Jag önskar jag kunde hjälpa alla med denna sjukdom att komma ifrån skiten.
Men så enkelt är det ju inte då.
Man har ju fått höra olika berättelser. Och ja tårarna tar ju aldrig slut om jag säger så.
Visst många säger att dom har valt att leva så, så de är inte synd om dom.
Nej visst det kanske det inte är, men hur skulle man reagera själv om det skulle vara ens barn. Jag skulle nog bryta ihop och göra allt som står i min makt. Men de skulle vara jävligt tufft och ledsamt, å man skulle även stå helt maktlös.

Igår fick jag veta att denna jävla sjukdom tog ett ungt liv. Jag sänder mina tankar till dennes familj.

Puss&kram

Att ha denna hemska sjukdom som verkligen tar över ens liv. För det vet nog vi alla att den gör de till slut.
Alla som kommer i från den gör det så otroligt bra. Önskade att alla gjorde de, men så är det tyvärr inte.

Men har man inte varit i samma sitution så är det svårt att komma in i deras tänkande. För vi tänker helt annorlunda.
Men jag blir så ledsen i mig själv när jag ser människor förstörs sitt liv med denna sjukdom. Jag önskar jag kunde hjälpa alla med denna sjukdom att komma ifrån skiten.
Men så enkelt är det ju inte då.
Man har ju fått höra olika berättelser. Och ja tårarna tar ju aldrig slut om jag säger så.
Visst många säger att dom har valt att leva så, så de är inte synd om dom.
Nej visst det kanske det inte är, men hur skulle man reagera själv om det skulle vara ens barn. Jag skulle nog bryta ihop och göra allt som står i min makt. Men de skulle vara jävligt tufft och ledsamt, å man skulle även stå helt maktlös.

Igår fick jag veta att denna jävla sjukdom tog ett ungt liv. Jag sänder mina tankar till dennes familj.

Puss&kram